henkebitch

Fick ju påtryckningar från alla möjliga håll från fans världen runt om att jag skulle starta en riktig blogg så då får ni väl som ni vill da! Vad gör man inte för fansen så att säga?

Fortfarande så vill jag hävda med bestämdhet att det händer för lite intressanta saker i mitt liv för att folk ska gilla att läsa om det men visst... med lite fantasi och skruvade detaljer så kan ju även det mest tråkiga bli roligt. Med det sagt så tänkte jag göra ett litet hopp tillbaka till Torsdagen.

En helt vanlig torsdag bortom uttråkad bestämde jag mig för att det var dags att städa upp lite. Carro for ju hem i Onsdags efter att ha varit hos mig ganska många dagar och efter jag skjutsat henne till bussen så drog jag till Micke och chillade lite film med han och Jilda till kl 2 på natten. Så det vart inte städat nånting den dagen. Men åter till torsdagen! Bestämde mig för att diska lite under tiden jag fräste bacon i pannan, och det var då jag upptäckte vilken hårding jag är! För då hände det magiska! Jag diskade ihjäl en tallrik. Jepp jepp... och inte på något löjligt vis som t.ex "Ooj... jag tappa den." utan jag höll den i ena handen, tryckte med diskborsten med andra åsså bara *CRACK-A-LAACK* rätt av på mitten! Jag vet helt enkelt inte min styrka! Ajjemäään ;) Sen kan man ju va en sur petnoga paragraf-ryttare och fundera ut teorier om att tidens tand hade tagit ut sin rätt eller att det redan fanns en spricka i den. Men jag tycker vi nöjer oss med att jag är en grym hårding som helt enkelt får reglera min styrka när jag utövar "mänskliga aktiviteter".

Hände något spännande under fredagen då? Klart det gjorde. Tror jag börjar historien med natten till fredagen då jag vid 01 tiden någon gång kände att jag vart ohälsosamt hungrig. Hade som inget enkelt hemma så jag bestämde mig för att slänga ihop lite prinskorv och pasta sådär på kvällskvisten! Som vanligt när jag gör mat åt mig själv så hällde jag över allt i spaghetti-pannan för att spara disk. Sen så började jag äta. Och det var då fan själv det där för efter all möda så kände jag nästan direkt jag börjat äta att jag blir illamåendes av maten. "Perfekt!" tänkte jag, då hade jag ju korv & spaghetti till brunch på fredag. Så jag slängde in hela pannan i kylen bara.

Fredagen verkade bli en helt vanlig dag och jag sken riktigt upp när jag kom på att jag hade färdig mat i kylen. Skuttade glatt iväg med armarna slängandes längs sidan likt en liten skolflicka. Men någonstans mellan vardagsrummet och köket så tappade jag hjärnan. Kläckte inte en av mina bästa idéer så att säga. Öppnade kylskåpet och där stod ju kastrullen och såg så god ut. Sen komme lat-djävulen i huvudet och började skrika om disk och elände. Så jag ställde mig alltså frågan: Kan jag värma kastrullen i micron? Mitt resonemang sträckte sig inte allt för djupt. Jag tänkte som så att: Jamen den har ju stått på plattan och varit 200 grader flera gånger så det borde ju inte va några problem att köra den i micron en liten stund? Eller? Även fast jag hörde en varningsklocka någonstans långt där bak så konstaterade jag fort att det borde inte bli några problem! Så jag slängde in alltihop, körde igen dörren och blippade in 3:30 och tryckte start. Sen gick jag på dass! När jag kom ut från dasset så kände jag dock att det luktade minst sagt dåligt i köket. Vid det här laget hade "lat-djävulen" förvandlats till "dum-djävulen", ni vet han som kommer och skrattar åt en i ens eget huvud för att man ha gjort något uppenbart dumt. Pannans handtag OCH gaffelns handtag (jepp, gaffeln följde med den också) är ju omgivna av plast. Dock så hade det inte börjat smälta så ingen större skada skedd. Tog bara en stund att vädra ut doften av gift ur köket. Och vad gjort ja ve mat'n då? Ja den åt jag upp, smakade precis som vanligt. Slutet gott allting gott antar jag.

Nu orkar jag inte dela med mig av nå mer så ha en bra natt era jävlar!

Dagens låt!

/Henkebitch