henkebitch

Jag kan lova dig att du inte var ensammen! Du ska inte känna dig så speciell! Du VET vad jag pratar om!? Jamen du vet det du kände idag vid kl 18:20 ungefär... ska förklara vad jag menar.

Du kan ha hållit på med vad som helst... du kanske satt och läste en bok? Eller gjorde lite mat? Var ute och sprang? Spelade innebandy? Vad vet jag? Men där vid kl 18:20 någon gång så borde du ha känt en våg av trygghet och glädje skölja över dig, följt av en värmande känsla i bröstet. För då kom bussen fram till Skell, och på den bussen satt jag. Eftersom det bara tar 3 dagar, 11 timmar och 15 minuter för er att aklimatisera er från mig så förstår jag att ni kände en skillnad när jag kom tillbaks igen! Medans dom i Nordmaling numera känner sig "frusna" och "tomma" inombords... konsekvenser ni tyvär får leva med så länge jag som högre väsen väljer att bosätta mig ibland er. Så kan det vara!

 

Vad har hänt nu då? Jaa jag var som jag meddelade tidigare på simtävling i helgen och det var väl roligt. På lördagen så var det bara under halva dagen och det tyckte jag kändes lagomt. På kvällen skuttade vi iväg och hyrde film med några av Carros kompisar. En trevlig kväll som vi gjorde ganska tidig med mening eftersom vi skulle upp kl 6 på söndagen.

 

På söndagen så hade jag iaf som val att antingen stiga upp med Carro och äta frukost buffé i skolan bredvid badhuset och vara på tävlingen hela dagen, eller sova längre och fara dit senare helt enkelt. Ibland så förvånar min dumhet t.o.m mig själv då jag valde att följa me Carro på morgonen. Speciellt med tanke på huvudvärken som hotfullt fanns där någonstans i huvudet sedan lördagen. Det var något med luften inne i badhuset tror jag... eller att man drack för lite vatten? Hade ont i huvudet hela helgen iaf. Hur som helst!

Det var väl som ändå trevligt! Och alla var jätteduktiga :) Sammanlagt tro ja Carro tog hem 11 medaljer? Kom int ihåg exakt!

 

Nu under måndagen så hade vi planerat att vi skulle fara lite tidigare till Umeå så vi kunde gå på stan en stund innan jag skulle hem till Skell. Något som också förvånar mig då jag hatar  att gå på stan. Eller hatar är väl kanske ett starkt ord? Men avskyr? Föraktar? Ska försöka förklara mig.

 

Om jag väljer att gå på stan så är det 90% av gångerna för att jag ska köpa något. Om man inte ska ha nått så ger det ju inget att tittar eller hur?

"Men man kan ju hitta något man vill ha när man tittar!" Mmm men det ger ju inte så mycke när man inte har pengar ELLER HUR?

"Men det är ju roligt att titta!" Näe.

Det är helt enkelt så att JAG har inte intresset att springa på stan och titta efter grejer, speciellt inte kläder. 5% av gångerna så är det dock så att jag väljer att följa med p.g.a att någon annan vill det. Man kan ju kompromissa lite, nästa gång kanske jag vill göra något och då kanske den personen kan följa med på det istället?

 

Och dom sista 5% av gångerna så är det helt enkelt för att jag har blivit utlovad någon form av belöning för att gå på stan! Det kan röra sig om allt från kaksmulor till lyxmiddag. Dessa belöningar är dock oftast något som rinner ut i sanden och slutar med att jag blir en riktig huhuppa, vilket var just vad som hände idag.

 

Sen så tänkte jag nu försöka förklara hur det känns för mig att gå in på t.ex en klädaffär med någon annan som ska "handla". Jag vill börja med att ge Carro lite bonuspoäng för att hon åtminstone hade byxor med fickor. Något som inte alltid är självklart i tjejers värld.

Med många andra kvinnotimmer så har man gått på stan och irriterat skiten ur sig själv för att dom inte har några fickor eller jacka eller väska med sig. Vilket leder till att man tamejfan bär deras börs och mobil för annars går dom omkring och är arga som åskmoln hela tiden. Dom antar liksom att jag med glädje bär deras mobiljävel som dom ändå ska hålla i 98% av tiden för att den PIPER och det ska SMS:as hit och dit! Kalla mig gammal eller?? Jag vet inte? Detta irritationsmoment har jag dock aldrig varit med om med Carro än så länge! :)

 

Hur som helst, jag går in på affären! Det är kläder överallt (förstås) och det är prislappar överallt. Ett par jeans kan se ut precis som vilka jeans som helst och kosta 350 kr, sen kan det va ett par som se likadana ut med skillnaden att det är hål i dom. Och då betalar man 150 kr extra för hålet? Så då kostar dom 500kr. Sen ser man ett till par som ser heeeelt vanliga ut. Och dom kostar 850 kr? Jag förstår mig helt enkelt inte på modet! Känner mig som en gammal gubbe.

 

Efter vi gått in i en affär som oftast har 100% eller 98% kvinnliga plagg så börjar det oftast med att kvinnotimmret ska plocka lite plagg och prova. Bara prova alltså. Något som för mig är ganska psykiskt påfrestande. I mitt huvud går det inte ens en GNUTTA föreställa sig vad som kan vara så roligt med att prova kläder? Har du glömt hur det kändes att dra på sig kalsipper imorse? Du kanske måste prova igen mitt på dagen å kolla om de känns annars? Jag inser förstås att detta också kommer sig av själva modet som jag redan konstaterat att jag inte kan med.

 

Nu har hon valt ut 9 plagg hon ska testa säger vi. En grej som tar gott... 10 minuter? Kanske mer ibland. Under denna tid har man instruktionen att vänta. Det finns ju inte ett skit å göra på stan, så vad kan man göra annat än att vänta egentligen? Det leder oss till nästa punkt: Vart ska du parkera dig?

Jag vet inte om du tänkt på det men i 9.8/10 affärer så finns det inte ett skit att sätta sig på. Om det mot förmodan skulle göra det så kan du lägga pengar i förväg på att det redan är någon som limmar platsen till synes enbart för att jävlas? Det gör att jag ställer mig någonstans och väntar. Vars jag än väljer att stå så känner jag mig i vägen. Man sveper lite snabbt med blicken och konstaterar att det är mycket yngre folk i affären, så man placerar sig vid "mormors-avdelning" trodde man. Det visar sig dock att detta är enda "värda" hyllan i hela affären och man får flytta sig hela tiden. Personalen tittar på en som om man dom tror man skulle explodera snart, vilket iofs inte är så långt ifrån sanningen. Ibland försöker man ge dom en blick liksom för att säga att: Ja, du får hugga huvudet av mig.

Man känner bara hur paniken byggs upp inom en och man vill bara bort från helvetet.

 

Om än lite överdrivet så är detta inte långt ifrån sanningen. Man kan sammanfatta det hela med att: Jag tycker inte det är så roligt att gå på stan. Å så var det med det! Ha en bra kväll allihopa! Vi hörs en annan dag :P